Att veta vem som är äkta, vem som är värd att kämpa för, lita på och vem som är värd att älska, är en lång väg på stigen att finna. Vissa finner det snabbt, andra lite långsammare, men till slut finner vi alla det. Det är något som känns nere ifrån hjärtat då det känns rätt, det vet man det bara. För mig tog det inte lång tid. Inte alls faktiskt. Jag fick ett så fint intryck av dig, det bästa intrycket av alla jag lärde känna faktiskt. Och jag förstod redan då med din öppenhet och charm att du var värd att älskas och bry sig om. Redan från början.

Jag har alltid kunnat känna med människor ifall de består av äkta känslor eller inte. Dom med känslor dras jag till, väldigt snabbt. Och jag drogs till dig, till din insida. Jag blev nyfiken. Du var inte som de andra, du var annorlunda. Och fin. Jag minns fortfarande dagen då jag utbytte mitt första ord med dig, när vi pratade på riktigt. O jag kan fortfarande känna den där känslan jag fick när jag förstod allting. När alla bitar föll på plats. Plötsligt blev det så tydligt för mig. Det tog bara ett tag för mig att inse att det verkligen var sant.

Jag kände dig inte så bra innan. Vi hade såklart pratat, men inte mer än så. Trots det hade jag fortfarande den där fina känslan inom mig. Det var mycket känslor som rördes upp inom mig. Mycket på en gång och jag fick väldigt svårt för att dölja det, men jag gjorde mitt bästa för att ingen skulle märka. Jag tittade folk i ögonen, log och skrattade även fast jag ville gråta och skrika.  Jag låtsades helt enkelt. Men när jag mötte din blick var det som att någonting krossades inom mig. Det var precis som att du såg. Såg igenom mig. Att du förstod att någonting var fel. Jag bröt ihop när jag märke att jag inte kunde dölja det längre, inte för dig. Du såg. Trots denna obehagliga känsla fick jag ändå ett lugn. Att någon var med mig.