Farmor.
Nu har det gått en vecka, en vecka sedan du begav dig till andra sidan. En vecka sedan du lämnade världen. Det var förra onsdagen. Den 23 mars. På andrés födelsedag.
Jag har inte orkat skriva om det här, mina krafter har vatt alldeles för långt borta för att ens påpeka vad som hänt. Det är inte så många som vet. Jag har inte berättat. Har inte velat bryta ihop. Gå isönder. För det är det jag gör när jag tänker på dig.
Det har redan gått en vecka, men det känns som det var igår. Jag minns dagen i detalj. Det var nog den värsta dagen jag någonsin varit med om. Men samtidigt var den fin. För jag fick vara med dig. Enda tills ditt slut. Jag fick hålla din hand.
Tårarna sprutade, smärtan i mig var stor. Alldeles för stor. Jag var förstörd.
Personalen på sjukhuset sa att du gav ifrån dig ljud för du vägrade släppa taget. För att du inte ville lämna oss. Du ville inte bege dig när du hade två val framför dig. Försvinna, eller stanna. Jag förstår att det var svårt för dig, jag hade känt samma.
Men du är fri nu. Du har inte ont längre, du lider inte längre. Du är i himlen nu. Och är lycklig. Det är iallfall det jag hoppas på.
Dina ord du sagt till mig, alla våra minnen vi upplevt kommer alltid alltid stanna inom mig. I mitt hjärta. Du kommer alltid vara en del av mig fast du inte lever kvar.
Farmor, jag har inte förstått det. Ibland får jag för mig att jag ska åka och hälsa på dig, men sen slår det mig. Jag blir ledsen.
Du förtjänade inte att ha ont, men du förtjänade att stanna kvar här på jorden.
Jag tänker tillbaka på den onsdagen. När klockan slog fem, och dom sa att du hade lite tid kvar, att du var påväg att bege dig av. Jag krossades, bilder spelades upp i mitt huvud. Fina bilder från saker vi upplevt tillsammans.
Du var så fin. O så mjuk. Jag villle aldrig släppa taget om din famn, om din hand. Jag ville stanna hos dig föralltid farmor. För jag älskade dig. För jag älskar dig.
Så himla mycket.